Uranks blogg

Uranks blogg

Om bloggen

Här bjuder vi in till diskussion och debatt om universitets- och högskolerankingar i allmänhet och om uranks ranking i synnerhet. Kommentera gärna inläggen. Skulle du vilja publicera ett eget inlägg så kontakta någon inom urank. Se E-postadresser till höger eller se www.urank.se - länken Vilka är vi?

TVEKSAM KOMMENTAR FRÅN VÄSTKUSTEN

Uranks rankingPosted by Ingemar Lind 2008-11-17 10:50

Rektor för Högskolan i Halmstad, Romulo Enmark, har i mars 2008 tillsammans med Gunilla Lundkvist publicerat en rapport Hur de minsta lärosätena blir bäst i landet… som kan upp-fattas som en kommentar till Uranks ranking 2007 och sedan följt upp detta med ett komplement i november 2008 Hur lärosätena klättrar i placeringar… som en kommentar till Uranks senaste ranking 2008. Båda rapporterna kan man hitta via www.hh.se. Jag uppehåller mig främst vid den fösta rapporten.

Utgångspunkten för Enmark/Lundkvist (E/L) är våra påpekanden om att det är sannolikt att våra rankingar till stor del förmodligen speglar de skilda ekonomiska förutsättningar som statsmakterna gett lärosätena. Denna vår kommentar har ofta missförståtts som att vår ranking därmed vore överflödig. Så är det naturligtvis inte, men vi menar att utfallet delvis kan för-klaras med sådana skillnader, vilket borde vara viktigt i varje fall för lärosätena att veta. Men det finns naturligtvis också andra förklaringsgrunder.

Att bena ut vad som är skilda ekonomiska förutsättningar är emellertid inte heller så lätt. E/L försöker men lyckas knappast. De definierar först ”ekonomiska och politiska” förutsättningar och gör sedan en ordningslista, där varje lärosäte får en platssiffra. Skillnaden mellan denna platssiffra och den lärosätet får i Uranks ranking blir enligt författarna ett mått på hur bra eller dåligt lärosätet har klarat sig i förhållande till sina ekonomiska och politiska förutsättningar.

Svårigheten är givetvis att hitta variabler, som på ett rimligt sätt ger denna rangordning. För-fattarna gör det tämligen krångligt för sig, även om själva basen kan verka rimlig: manutgår från ”resurstilldelning, rättigheter och ålder”. Först sorterar man lärosätena i fem kategorier, från traditionella universitet via nya universitet till lärosäten som helt saknar forskarutbildningsrättigheter. Inom varje kategori rangordnar man dem sedan med stöd av fem variabler, från varje lärosätes tilldelning av s k takbelopp för grundläggande utbildning (alltså hur mycket lärosätet maximalt kan få för det grundutbildningsuppdrag man bestämt sig för) till lärosätets ålder. En enkel kontroll visar dock att den första variabeln är den helt dominerande.

Det är en smula märklig tanke att ett obearbetat rent volymmått skulle bestämma förut-sättningar för kvalitet. – ”ju större desto bättre”. Det visar sig mycket riktigt att den grupp av lärosäten som författarna döpt till ”Specialiserade universitet” – bl.a. KI, tekniska högskolor, Handelshögskolan och SLU – framstår som aparta genom denna kategorisering, varför de måste ”återföras till ordningen” via en operation som närmast påminner om ett indiskt reptrick.

På grund härav är det svårt att tillmäta E/L:s lista någon relevans i sammanhanget. De an-vänder helt enkelt inadekvata mått. Dessutom kan man fråga vem som skulle ha intresse för de siffror, som författarna plockar fram även om de vore något så när trovärdiga. Möjligen kan de vara av intresse ur ett internt högskoleperspektiv, men knappast för den presumtive studenten, finansiären eller skattebetalaren. Ur dessa gruppers perspektiv är rimligen det främsta intresset att se hur lärosätena faktiskt rankas inbördes mätta mot samma kriterier.

Det är, som nämnts, inte lätt att enas om vad som är relevanta ekonomiska eller politiska förutsättningar. Men de har i grunden föga att göra med lärosätenas storlek i termer av antal studenter eller anslag rakt av. Det är en gammal oreflekterad svensk förställning att ett lärosäte blir bättre bara om det blir större. I USA är exempelvis de bästa universiteten inte sällan relativt små. Vad som är avgörande i deras ekonomiska förutsättningar är inte deras totala resurser utan vilken resurs per student som finns. Det finns inte heller i Sverige någonting som hindrar att ett litet lärosäte kvalitativt kan hävda sig mycket väl – i vår ranking är Handelshögskolan ett sådant exempel.

Om man håller sig till de siffror som finns i E/L:s listor kunde man t ex pröva ett mått av typen forskningsresurserna som procent av grundutbildningsanslagen. Det är fortfarande bara en grov indikator men kan synas relevant med tanke på hur många av våra kriterier som de facto tar hänsyn till forskningsanknytning av grundutbildningen. Det finns också en annan men mera svåråtkomlig indikator som ligger i utbildningsmixen i termer av samhälls-vetenskap/humaniora, teknik, lärarutbildning m fl. I beräkningen av grundutbildningsanslagen spelar den varierande ersättningen per student mellan de skilda utbildningsområden, en stor roll. Samhällsvetenskap/humaniora är således mycket lågt värderad. Därav följer att ett läro-säte med stor andel av samhällsvetenskap/humaniora ges sämre (statliga) ekonomiska förut-sättningar i snitt per student än ett lärosäte med större andel av teknik och medicin. Å andra sidan kan man genom att räkna andelar av ett lärosätes helårsstudenter inom varje område för sig lätt få fram att alla lärosäten i hela landet – med undantag för i huvudsak de ”specialiserade universiteten” – är häpnadsväckande lika i detta avseende, så fördelningen spelar kanske komparativt inte heller så stor roll.

Jag har utifrån E/L:s siffror gjort en överslagsberäkning på (det grova) måttet forsknings-anslag dividerat med grundutbildningsanslag och fått en rangordning som korrelerar hyggligt med Uranks:s ranking. Men ”vinnare” och ”förlorare” i denna övning blir inte desamma som i E/L:s betraktelse. Men jag avstår från att namnge dem här, eftersom den ekonomiska rangordningen även i detta exempel är ofullständig.

  • Comments(1)//blogg.urank.se/#post1